The Noble Qur'an Encyclopedia

En man bad [hånfullt] att det ofrånkomliga straffet skulle falla [över honom redan nu].

För de otrogna finns ingen som kan avvärja det.

[Ett straff] från Gud, de upphöjda stigarnas ägare.

Änglarna och anden [Gabriel] stiger upp till honom under en dag som motsvarar femtiotusen år.

Visa därför ett tålamod av det vackraste slag.

De ser [straffet] som avlägset,

men vi ser det som nära.

Den dagen ska himlen likna smält koppar

och bergen ska bli som ull,

och ingen nära vän ska fråga efter sin vän;

ens när de får syn på varandra. Den dagen önskar den obotfärdiga syndaren köpa sig fri från straffet med sina egna barn,

och med sin hustru och sin bror,

och med sin släkt som brukade stå vid hans sida,

ja, med alla människor på jorden – bara han själv kom undan.

Men nej! [Vad som väntar] är en flammande låga

som sliter av huden.

Den kallar på de som vände [sanningen] ryggen och drog sig undan;

som samlade rikedomar och staplade dem på hög.

Människan har skapats med en snål [och ängslig] natur.

När ont drabbar henne visar hon sig otålig.

Och när gott når henne, blir hon snål och självisk.

Men så är inte fallet för de som förrättar bönen;

de som är ståndaktiga i sin bön,

och som avsätter en bestämd andel av sin egendom

åt de som brukade be om hjälp och för de i nöd som inte bad om hjälp;

och som tror på domens dag,

och bävar för sin Herres straff –

för ingen kan känna sig säker för sin Herres straff –

och som inte ger efter för sin lust,

utom med sina hustrur eller med de som de rättmätigt besitter – för detta kan de inte klandras.

De som söker [tillfredsställelse] utöver detta har dock överträtt gränsen.

De som noggrant uppfyller sina åtaganden och löften

och de som är rättrådiga i sitt vittnesmål,

och som troget förrättar sina böner;

dessa människor ska äras i trädgårdar.

Vad är det med dessa otrogna som rusar fram mot dig,

från höger och vänster, i klungor?

Tror verkligen var och en av dem att han ska släppas in i lycksalighetens trädgård?

Nej, inte alls! De vet mycket väl vad vi har skapat dem från.

Så jag svär vid Herren över alla soluppgångar och solnedgångar: vi har förvisso makten

att byta ut dem mot bättre än dem, och ingen kan hindra oss.

Låt dem därför hållas, försjunkna i dispyter och lekar, tills de möter den dag som de har blivit lovade.

Den dagen skyndar de ut ur sina gravar, så som [de en gång skyndade] mot sina avgudabilder:

med blicken sänkt och omsvepta av skam – detta är dagen de varnades för.